Sjukt jobbiga flashbacks..
Hela dagen har jag gått och läst mitt inlägg.. om och om igen. Och funderat. Hur mycket mer vågar jag lägga ut på sociala medier innan jag blir stämplad av er? Jag har egentligen så mycket jag vill berätta. Jag minns också att jag var ganska ställd när
"#metoo" kom.. jag har väl aldrig riktigt varit den som "tyckt synd om mig själv" efter allt med min pappa.. men någonstans i bakhuvudet grämer det mig... varför sa jag inte ifrån tidigare? Hur kunde jag vara så feg?
Det enda jag kan säga idag, är att jag blev sjuhelvetes mycket starkare. Skinn på näsan. Jag trodde dock aldrig på någon när jag fick komplimanger för vem jag är eller hur jag ser ut. Gör jag visserligen inte i dagsläget heller, men det kändes mer som
att jag var smutsig och äcklig på den tiden. VAD GJORDE JAG FÖR ATT FÖRTJÄNA DET AAAASET TILL PAPPA? Jag vill bara förstå.
När #metoo kom, så kände jag att jag behövde berätta en kort version om min upplevelse...
Det återstår att se hur mycket mer jag vågar blotta den här historien. Men tro mig när jag säger att jag är trasig. Vem fan blir NÅGONSIN hel igen efter ett svek av sin egen förälder?
