Fars dag.. alla har vi väl våran egen historia att dela med oss av. Min slutar tyvärr inte lyckligt, så vill du sluta läsa så är det ett bra tillfälle nu.

Aldrig har jag varit med om någon som lurat mitt huvud så mycket som min pappa gjorde när jag var liten. Från att förneka att jag var hans när jag föddes, till att endast finnas 1-2 ggr per år under min uppväxt. Tills jag blev ca 13-14. Då var det helt plötsligt okej att umgås med mig. (Anledningen misstänker jag var för att lämna min låtsasmamma ensam med mina bröder, för att han själv inte orkade) långa turer för att fördriva så mycket tid som möjligt, gärna kvällar. Där och då var jag lycklig, att jag fick umgås med min pappa. Såhär i efterhand känner jag mig ganska blåst. Främst är jag ledsen för hur han behandlade min låtsasmamma och missade tid med mina bröder.

När jag var 15-16 valde han att börja skriva en del konstiga sms. Liten och förvirrad så slog jag det åt sidan. 

18 år gammal var jag redo för att ta studenten.. här vändes min värld upp och ner på riktigt. Jag vet inte om jag vill dela hela historien här, men i många år funderade jag på vad JAG gjort för fel. 

Följden av allt; anmälde min pappa, satt i en rättegång, och har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv över att inte längre ha en "manlig figur" i mitt liv. 

Summa summarum. Min pappa, är död i mina ögon. Och bearbetningen hjälpte pappan till mina barn till med. Jag har Jonas att tacka för mycket och idag är en sån dag jag reflekterar över sånt. 

Tack J för att du är en sån fantastisk pappa till våra barn! ❤️🙏

& tack Therese för att du aldrig gav upp om mig. ❤️ 

Ha nu en fin Fars dag, alla pappor och manliga figurer för barn. Utnyttja inte eran roll, se den som ett privilegium. Alla kan vara en pappa, men alla förtjänar det helt enkelt inte.