I lördags hade jag en awesome dag fram tills jag såg personen i fråga som stal mitt hjärta för ganska precis ett år sedan. Hela jag vart stel och varenda vettiga hjärncell lekte kurragömma med mig. Så jävla horribelt.

Mitt sunda förnuft kom tillbaka och tryggheten infann sig ganska fort därefter tack vare en hel del fantastiska människor..

Men låt mig kort förklara.. oh here it goes.

Efter separationen från barnens pappa, föll jag ganska pladask för någon som besvarande varenda känsla jag hade i kroppen. Och med det menar jag; att när jag var ledsen, så fångade han upp det. Var jag glad så bad han mig vackert berätta mer om vad som gjort mig så glad. Och så vidare..

Den "lyckan" varade i 1,5 månad ganska precis, och tog knäcken på mig när avslutet var kort och konsist med helt (för mig) orimliga anledningar. Som jag idag kan förstå bättre! MEN ni vet ju den där känslan där allt bara känns orättvist? Japp, den tog ett hårt tag om mig.

Jag överlevde julen med att jobba ihjäl mig, försöka hinna vara en bra mamma, få minimalt med sömn (allt var ju så nytt för mina barn att sova i en lägenhet utan sin pappa bland annat).. ja.. 

jag gjorde allt för bekräftelse, och den gavs bäst på jobb. För jag vet att jag är bra på det jag gör — på alla mina jobb!! Om inte annat så är jag en krigare.

Efter denna sjuka resa så hittade jag såklart inte kryphål för att undvika väggen. Jag snarare hällde bensin på elden och spurtade in och kanske IGENOM den. Minnet försvann, orken existerade inte och jag blev helt enkelt världens sämsta mamma & vän på kuppen. 

Mina närmsta tjejkompisar plockade upp mig från backen (nej inte ordagrant men ni förstår) och började damma av mig. Jag sökte hjälp hos läkare och vart sjukskriven 50%.

Sen bröt helvetet lös. 

Panikångestattacker, svimningskänslor, vågade mig inte ut bland folk. Och jag ÄLSKAR att vara omgiven av människor.

Så ja, 100% sjukskrivning kom ganska kort därefter och ångesten blev grövre. Jag menar, jag ÄLSKAR ju mina jobb?! Separationsångest, hårt laddad ångest.

Lång historia kort;

- läkaren utnyttjade mig

- försäkringskassan blåste mig

- jag slutade tro på mig 

= Mikaela tillbaka på NOLL.

En av mina närmsta bodde här för att se till att jag åt, sov och fick saker gjort.

Min "fru" såg till att hålla mitt huvud i schack.

Men mina barn gav mig livslusten.

Jag fick mediciner, som jag fort slutade med.

Under den veckan var jag kaos.

Vecka därefter utan mediciner gjorde mig till god freaking almighty. Och det var ju såklart placebo, varken min kropp eller knopp orkade med det tempot min vilja hade.. nästan skrattretande.

Nog om det.. jag "överlevde". 

Sen kom alla krav på att orka jobba, orka vara människa. Och försöka hantera människor.

Idag är jag inte frisk. Och jag kämpar på.

Kortfattat har jag hunnit med en del nitlotter till längs vägen:

- föll för en psykopat och försökte avvisa gång på gång

- vart av med 12tim/v på ena jobbet 

- vart av med en bi-tjänst på andra jobbet

- träffade ytterligare "godis för ögat", som senare behandlade mig som skräp och som idag är oklar..

- tog upp en gammal kontakt och lyckades framkalla känslor IGEN och.. gick på ytterligare en nit

Med detta skrivet, så har jag INGA som helst förhoppningar om något.

Vet inte ens om jag orkar riktigt?

Jag är en tjej som man antingen älskar eller hatar. Jag har otroligt mycket skinn på näsan, säger vad jag tycker och tänker. Har tålamod, kämparglöd och en vilja av stål. Jag är lojal och vet vad jag har för eget värde.

Så med 3 (eventuellt 4) jobb på kartan i 6 månader framöver, tänker jag försöka att inte haka upp mig på massa dumheter.

Barnen först, Mikaela sen. Allt annat får bli en bonus.

Nu får det räcka, min hjärna blöder och jag har nog ont i huvudet över att behöva skriva detta för att kunna lägga det åt sidan ett tag. 

Ciao!