en dag som kom att förändra mitt sätt att se på killar. OCH mig själv.

 

Jag var på min första utlandsresa, till Turkiet. Alanya.

Tillsammans med min dåvarande bästa vän, hennes pappa & hennes bror. Hela den familjen var som en familj för mig, så inga konstigheter.

 

Men resan tog en liten vändning för mig. Jag gick ner på stranden (ca 200m från hotellet) själv en eftermiddag/kväll. Jag ville bara ta foton, att vara utomlands för första gången var som en helt ny värld för mig.

Folk pratade om att man skulle passa sig för det ena och för det andra, men jag såg inga sådana tendenser ifrån någon... förrän jag var själv.

 

Jag stod på stranden, med fötterna i havet. Alltså.. jag minns detta som igår. Plockade på mig stenar som jag ville ha och lägga bland mina blockljus hemma. Fotade vattnet, mig själv och allt runtomkring. Sen kommer det två killar och vill vara med på kort. (Ja, pucko tänker ni nu? Jag har ju alltid varit en glad och social tjej..) så det gick väl bra.

Tills jag hinner lägga ner min kamera och sedan hugger dom tag i mig. Pussar på mig och försöker med diverse läskiga saker. Jag ropar NEJ, NO, och försöker även få kontakt med en familj som står ca 30 meter bort. Men vet ni? Ingen reaktion. Dom tittade på mig och låtsades som om ingenting hände.

 

Efter många om och men, "ingen skada skedd", förutom att hela jag gick i bitar. Jag grät, skrek och kände mig smutsig. Och familjen? Dom duschade av sig sand och när jag springer förbi dom för att ta mig tillbaka till hotellet så frågar dom mig, PÅ SVENSKA, "är du okej?".. Jag vet inte ens om jag vill kommentera detta i dagsläget.

Men jag gav dom en livrädd blick och sprang. Förbi restaurangen vi tidigare ätit på, inkastaren såg att jag var ledsen och frågade hur det var, men jag sprang. Raka vägen in på rummet på hotellet, kastade av mig mina kläder, tittade min vän i ögonen och bröt ihop.. Kastade mig in i duschen, låste och grät... stormgrät...

Hon bröt sig in och var livrädd.. "tack och lov" hade det ju inte varit så farligt.

Men som 15åring blev jag ganska ärrad.

Ingen som helst tillit för någon av det manliga könet efter den händelsen..

 

 

När jag kom hem, vart jag inte tagen på allvar när mina vänner frågade mig om hur jag mådde.. Jag berättade allt!! Blottade min jobbigaste hemlighet. Men fick höra " fan vad du ljuger ".. Åhnej, vet ni? Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan jag hade i kroppen efter händelsen.

 

SÅ jävla tragiskt.

Jag antar att ni som läser, redan förstått att jag är en ganska trasig själ. Jag tror inte på mig själv förrän jag bevisat att jag KAN. Jag ogillar typ varande kroppsdel på mig själv då jag efter turkiet och alla konstiga inviter från min pappa, bara känner mig smutsig och äcklig.

 

Gah.. that's it.

Jag är trasig.

Can you fix me? - Nope.